Jag kom hem från Ökna med Olga i lördags, han bara träffa Sofia ytterst lite, samma sak på söndagen. Då skulle det packas och grejas innan avresan till apun. Jag har alltså knappt träffat Sofia på fyra veckor nu, vilket känns hemskt. Saknaden skär i mig som skållheta knivar, jag älskar den ponnyn så otroligt mycket att det inte finns ord. Jag vill bara krama henne, klappa henne långsamt över halsen och pussa henne på mulen. Hur många och bra vänner jag än har och får, så kommer det bara vara hon som är den bästa. Det är hon som får mitt hjärta att slå, hon är 99 % av mitt hjärta. Jag älskar henne.
Jag trivs utmärkt på APU-platsen, men saknaden är för tillfället så enorm att jag åter igen står på klippkanten och svajar, där jag varit så många gånger förut. En hemsk plats som sätter enorma spår i mig. Ibland önskar jag att jag var liten igen, inte förstod utan bara hade de bra. Där inga bekymmer i världen påverkar mig.
Att kolla på bilder som, trots att de inte är så vackra, väcker otroliga känslor inom mig, gör inte saken bättre.
I will be home soon, but not soon enough..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar