The only one who could ever teach me

Kunskap är inte bara att lära, kunskap är att inse innebörden av att förstå.

Jag tror att man bara kan nå en viss gräns av lära genom att träna, läsa böcker och lära sig av andra. För att kunna gå vidare i lärdomens spår så krävs det att kunna observera, bilda uppfattningar och läsa av. Utan förmågan att kunna observera och lära från egna observationer, så kommer man inte att komma längre än till en viss nivå av kunskap.

För att kunna "bli ett" med sin häst på riktigt så måste man kunna lära sig genom erfarenhet, observation och uppfattning. Man kan inte bli ett med hästen genom intränad fakta. Man måste våga koppla bort allt och bara se och känna. Jag tror inte heller att alla är kapabla till detta, jag tror att det finns en maxgräns på vad som går att träna in och förstå detta sätt att tänka. Det går att nå enorm kunskap, men för att nå det yttersta så tror jag att det krävs känsla och talang.
Jag vet inte själv om jag har den talangen är känslan än, det är något som kommer visa sig med tiden.

Den bäste läraren för dig och din häst, är hästen.

Nattinlägg

Det har varit en hektisk dag för hela familjen idag. Fredagen den trettonde hamnade på fel datum kan man säga. På bara ett par timmar blev ekonomin körd i botten, stampad på ett par gånger och sedan paketerad långt under jordskorpan. 30.000 kr har vi blivit av med, plus 10.000 till förra veckan. Bilen har nämligen gått sönder, kostnaderna flög iväg och mekanikerna på Skobes är verkligen dumma i huvudet.

Men det värsta idag var Laban, han har varit sjuk hela veckan men i morse expanderade det. Han kunde inte resa sig alls utan låg bara och skakade, så det blev vet.kliniken för hans del. Dropp i ett par timmar, massor av tester och röntgen men ingenting hittades. Han mår lite bättre nu efter att ha fått dropp idag, men guuud vad mager han är! Allt han ätit har ju bara runnit igenom honom de senaste fem dagarna och han var mager redan innan då han är alldeles för kräsen med maten och har lite svårt att ta upp näringen. Detta är något vi alltid jobbat på och vi bytte för två veckor sedan till färskfoder, vilket han älskar! Han har gått upp lite i vikt och äter allt vi ger honom av det, vilket är jättebra! Men tack vare sjukan den här veckan så har allt bara gått in genom munnen och ut genom rumpan, så man kan spela piano på revbenen känns det som.

När vi kom hem från vet.kliniken så badade jag honom, han hade nämligen skitit i hela buren (dom bor ju i burar på klinikerna) och sedan lagt sig i det. Plommonschampoo och ett skönt bad för honom gjorde susen, sedan slocknade han i min famn och sov i en timme!

Dagen har varit ett helvete men det kanske löser sig trots allt. Nu ska jag sova!

Att leda en häst

Alla leder vi hästar på olika sätt! Vissa håller bara långt ut på grimskaftet, andra håller en hand i grimman och andra i grimskaftet, vissa med båda händerna på grimskaftet och somliga leder sin häst utan huvudlag alls. När jag leder en häst som jag inte känner i det vanliga, traditionella; grimma och grimskaft, så vill jag helst att hästen har huvudet något böjt mot mig, eller rakt fram. Detta för att kunna kontrollera hästen i så stor utsträckning som möjligt om något skulle hända! Jag håller även ena handen i grimman eller långt upp på grimskaftet, och andra handen har jag resten av grimskaftet uppsamlat i.

Om hästen går med huvudet bort från en, så får man i nästan 98% av hundra ett framben i knävecket, en bog i ryggen eller att hästen helt enkelt går över en när man leder den. Skulle det hända något och hästen skulle skygga och då har huvudet bortvänt, så ligger man på backen inom en minut. Flyktvägen blir det bogen pekar och när huvudet är bortvänt så pekar den rakt i ryggen på den som leder. Chansen är nästan hundra procent att du ligger på backen efter, skulle jag tro.

Men är hästen däremot ställd lite lätt mot ledaren, så blir det förmodligen så att den istället springer i en halvcirkel runt en om den blir rädd, istället för att springa på en. Skulle hästen dessutom få för sig att dra, så har du en mycket större chans att hålla den kvar än om huvudet skulle vara bortvänt, för då kan du lika gärna hälsa gud, hästen kommer inte vara kvar bredvid dig särskilt länge till.

Så, jag tycker helt enkelt att det är säkrare, lättare och bättre att leda en häst med huvudet riktat rakt fram eller något ställd in mot mig, då är chansen större att jag kan hålla kvar den och risken är mindre att jag blir översprungen.

Var tog hösten vägen?

Hösten kom. Och gick.

Jag han aldrig riktigt med denna hösten, helt plötsligt var den här utan förvarning. Sommaren kändes inte ens som att den var slut än liksom? Men pang bom så var den här iaf, och lika snabbt försvann den. Lite trist tycker jag, han inte fota mer än kanske 50-60 höstbilder, och ingen av dom var särskilt höstig av sig och det var nog bara ett fåtal som är dugliga.
Idag kom första snön för vår del, vid en 15-16 tiden ungefär, tror dock inte att den lägger sig. Men det snöade, det är den stora grejen liksom.

Sen höst/tidig vinter samt tidig vår är de värsta delarna på året. Snöblask, halt, regn, blåst, ruggigt. Jag fryser mer under dessa tider än när det är 30 grader snorkallt och tre meter snö. För det är inte lika rått. Hästarna fryser inte heller lika mycket som de gör när det regnar och blåser. Sommaren är väl ingen höjdare när det är sjukligt varmt och myllrar av insekter, men mitten på hösten och mitten på vintern är riktigt härlig. Men hösten är borta nu och vintern verkar ha en bit kvar innan den är på riktigt.

Saknaden är enorm

Jag kom hem från Ökna med Olga i lördags, han bara träffa Sofia ytterst lite, samma sak på söndagen. Då skulle det packas och grejas innan avresan till apun. Jag har alltså knappt träffat Sofia på fyra veckor nu, vilket känns hemskt. Saknaden skär i mig som skållheta knivar, jag älskar den ponnyn så otroligt mycket att det inte finns ord. Jag vill bara krama henne, klappa henne långsamt över halsen och pussa henne på mulen. Hur många och bra vänner jag än har och får, så kommer det bara vara hon som är den bästa. Det är hon som får mitt hjärta att slå, hon är 99 % av mitt hjärta. Jag älskar henne.

Jag trivs utmärkt på APU-platsen, men saknaden är för tillfället så enorm att jag åter igen står på klippkanten och svajar, där jag varit så många gånger förut. En hemsk plats som sätter enorma spår i mig. Ibland önskar jag att jag var liten igen, inte förstod utan bara hade de bra. Där inga bekymmer i världen påverkar mig.

Att kolla på bilder som, trots att de inte är så vackra, väcker otroliga känslor inom mig, gör inte saken bättre.
I will be home soon, but not soon enough..

Shettisar som sällskap?

Att köpa/låna eller på annat sätt skaffa en ung och frisk shetlandsponny som sällskap till sina hästar är det dummaste man kan göra. En shettis har så otroligt mycket hjärna och kräver mycket mer än man kan tro, de behöver motion både för kroppen och hjärnan för att må bra! För om ni tänker efter; majoriteten av de shettisar ni hälsar på som går som sällskap eller har brist på motion är tjuriga och odrägliga i allmänhet? För lite motion blir ofta aggressivitet, vilket inte är hästens fel.

Ställer man ut en shettis tillsammans med sin andra häst på ett bete och tänker att de är ett perfekt radarpar, så är det inte länge som det håller. Bristen på motion kommer göra att shettisen blir fet, om den inte redan är fet; för då kommer den bli dödligt fet. Fetman, gräset och bristen på motion kommer i sin tur leda till fång eller fångkänningar, då kommer shettisen om den har tur få gå med gräsreducerare samt stå inne med snålt med mat under nätterna. Den kommer då bli grinig då den alltid får gå hungrig pga att tuggbehovet inte uppfylls.
Eller så hamnar den lille shettisen i en liten ruta till hage, där det är knapert med mat och även där går hungrig pga att tuggbehovet inte är mättat.

En shettis behöver mycket fysisk och psykisk träning, annars står man där med en tjurig shettis som bits och sparkas i tid och otid och som är i princip ohanterbar. Men tack vare att den är så liten så kan man ändå påverka den med sin egen fysiska styrka. Men vem mår bra av det? Inte shettisen iaf.

Nej, ska man ha sällskap till sin häst så duger en pensionär bra, en häst som tjänat sitt uppehälle i livet och nu kan få njuta av livet i en stor hage och inte behöver så mycket aktivering, bara vila och njuta av livet som är kvar.

Shettisar är inga sällskapshästar, önskar att folk kunde förstå det.

Tjolahopp!

Valde att trots allt börja blogga igen, dessutom genom en helt ny blogg på en helt ny bloggportal som jag aldrig använt förr.
Blogspot känns dock som en riktigt bra portal och jag hoppas att jag kommer stanna här länge den här gången!

Så välkommen till min blogg, följ mig gärna genom mitt liv med hästar, skola, kompisar och vardag!